Författare: Folke Brink

Se under menyn ”läs värt”

Se under flik böcker o skrifter ”Protokoll anno1913”

Läs mer om mitt Vasalopp

läs mer..Stavhopparen som blev präst

När jag sitter och läser nya o gamla tidningar så hittar jag intressanta artiklar som jag vill bevara. Här nedan en artikel som löd reglerna för 1930-talets bilförare.

Varsågoda, här kommer en autentisk lektion!

Kan du inte hoppa över diken med bilen?

Rör du bromsarna i onödan?

Låter du bli att ge en skarp signal i backkrön?

Då skulle du inte ha varit lyckad som bilförare på 1930-talet. Om du däremot tränar behärskning av din vagn genom att sikta på småvilt med framhjulen under landsvägskörning – varvid en lätt stöt markerar träff! – då är du alldeles rätt ute.

År 1934 gav Svenska Petroleum Aktiebolaget Standard ut ett häfte med råd till landets bilförare. Illustrationerna var gjorda efter modeller som skapats med hjälp av Järnvägsmuseum och Paul U Bergström AB, alltså det anrika varuhuset PUB i Stockholm.  Vi kan inte låta bli att vidarebefordra en del av tipsen.

Hur man lär känna sin vagn

Det är viktigt att veta var man har sin vagn. Träna därför att knäppa tomma tändsticksaskar med både fram- och bakhjulen. För att få tillräckligt med material kan du alltid ordna en insamling hos dina piprökande vänner. För att sedan riktigt ”bli docent i precisionskörning” lämpar det sig att vid framfart på småvägar sikta på det ymnigt förekommande småviltet, ”varvid en lätt stöt markerar träff”. Inget för oss moderna djurvänner, precis.

Bromsa? Bara i nödfall

För att minska slitaget på bilen och dessutom spara bensinpengar rekommenderas du att inte röra bromsarna, utom i nödfall. Låt i stället bilen sakta ned av sig själv före kurvorna. Det är ett behagligt och vilsamt sätt att köra på, som man lär sig på några timmar. Det ger dessutom betydligt mindre nervositet hos dina passagerare, eftersom de slipper att kastas hit och dit i bilen.

Se upp för moln

Bilkörning förr innefattade mängder av problem som vi i dag sällan råkar ut för. Stora dammoln på de oasfalterade vägarna var en sådan sak.

Om du kommer där på en rak och bra väg bit som inbjuder till fartökning 75 kilometer i timmen kan vara lagom och det närmar sig en bil bakifrån som vill förbi, kan du behöva tänka på ett par saker.

När den bakomvarande bilen tutar, ska du ge svarssignal så att han (häftet riktar sig till män, även om det fanns kvinnliga bilförare) förstår att du uppfattat läget. Kör sedan åt sidan och slå av ordentligt på farten. Finessen är då att den andra får ett mindre dammoln att ta sig igenom, samtidigt som du låter honom dra iväg med sitt lilla moln på behörigt avstånd.

Spärra vägen och ta lite skäll!

Om vi emellertid där framme upptäcker ett förrädiskt hinder, som den andre inte kan se, spärrar vi helst vägen för honom. Och det ska göras ordentligt så att inga missförstånd uppstår! När den farliga punkten har passerats, kan han få fortsätta omkörningen.

Skället får du bära med jämnmod.

Konsten att hoppa över diken

En sladd kan alla råka ut för. Det blir ju särskilt begripligt med alla grusvägar i varierande skick. Tar man det bara lugnt är det ju ingen konst att häva den. Men har du ändå satt dig i en knivig situation som inte går att reda upp så är det bara att hoppa!

Med god fart klarar man till och med ett meterbrett dike. Trampa gasen i botten och välj ut ett bra ställe, ett staket eller en gärdesgård är inget hinder att väja för. Det blir ju bara på sin höjd några skråmor på framflyglarna.

Välj rätt vinterutrustning

Vinterkörning var definitivt något för den äventyrlige. Men med rätt utrustning och skötsel av bilen fanns inga hinder. Häftet rekommenderar en varmluftspruta för att smälta bort isbarken på vindrutan, likaså en uppsättning snökedjor.

Och så var vindspelet ett vanligare tillbehör än i dag. Det var en rulle vajer att fästa någonstans och dra upp sig själv med. Bra att ha med sig när vi hamnat i diket i djup snö och inte kommer upp för egen maskin. Det fanns ett sådant i marknaden till ett facilt pris.

De av oss som ännu i dag blir insnöade ett par gånger om året, och inte kan ta oss fram med våra kära vagnar, undrar säkert vart den uppfinningen tagit vägen.

Och sist men inte minst: ge alltid en skarp signal i branta uppförsbackar. Man vet aldrig vad som döljer sig på andra sidan…Artikel är hämtad från Svenska Öden & äventyr

Ebro i kväll sa vi fira dek må du tro
Ja sa läsa ett stöcke, um dett Waterloo. Förr va di gla,a om di ble tretti.
Nu ä dä mö enklare te bli förti. Ser en sen ut som ena ong tös o inte har ena tann lös
Dä kan ju bero på vicket jobb en har Di fleste här har la bara hälften kvar
Dä ä nökra år sen i sällskap du geck på Ullersbro förste kyssen du feck
Di påstog att han stog på en hink han hette Folke i ätternamn Brink, o åra gick o gefta i ble o Du har allri sett Folke sne. Dä  är ett gött tecken på en barnafar.
För två onga du böret har. När sömmarn kommer dä liksom kittlar, då vell du te stöva i Ekebaken.
Du trivs på Kålland o lantlig låft, dä loktar skit, men du töcker dä ä ena härlig doft
Nu sa ja sluta o dek generera vi ä ju här för att gratulera.
Ja ber er alla att me mek stå opp aå vi ett fyrfaldigt leverne kan ta opp

Detär troligen att Kållandsöäpplet är bland de äldsta äppelsorterna Västergötland. Det anses ha sin härkomst från Läckö då det under Magnus Gabriel de la Gardies tid upprättanes en stor trädgåra med såväl frukt som köksodling. Äpplet kallades först på orten för Stettiner. Senare kom trädgårdsmästare

Karl Isaksson Nysäter Kållandsö och hämtade ympar som han sedan spred sig över hela Kållandsö och andra platser. Det var under 1920-talet som äpplet fick namnet Kållandsöäpplet i vardagstal i stället för Stettiner. Äpplet är stort, nästan runt, något högre än bredden. Det har ett närmast gult och ljusrött skal och en tjock stjälk. Träden är friska och växer med utbredd krona, bär nästan årligen frukt och skörden slår sällan fel. (äpplet på bild väger 633 gr)

Källa: boken Kållandsö i gången tid