En berättelse från en äldre persons arbetstid i början på
1900-talet, hon efterlämnade ett brev med denna berättelse
daterat 1978.
Detta är några rader hur det var förr på Lidköpings Lasarett när ja var 12-13 år jag är född 1899
Min tid på Lidköpings lasarett
Den 31 mars 1912 kom jag till Lidköpings lasarett och blev opererad på kvällen, jag hade legat hemma länge o dom viste inte vad det var med mig, ja sa att ja hade så ont i mitt. huvud. men mamma sa att ja var kall i huvudet, så hon tyckte att ja bara sade så för att ja inte ville se efter syskonen för hon skulle ju ut och mjölka tre gånger om dagen så ja förstod henne.
Det fans inte bilar då, och ja var så svag att ja inte orka sitta upp, ja mådde bara illa och ville kräkas om de kom med mat. Men så till sist en söndag fick far låna en häst på herrgården och en gammal farbror följde med far och ja satt emellan dom i sätet på fjärvagnen o då hade det värkt hål i örat, så det börja rinna o då blev ja bättre, så dom kunde klä på mej, så ja kunde följa med till sjukhuset. Ja var där i 10 månader och 11 dar.
Så ja kom till sjukhuset 31 mars 1912 och for hem den 11 februari 1913, det ville inte läkna utan dom gjorde en operation till på sommaren det blev lång tid för ett barn. Det var benröta o var i högsta grad sa doktorn till far, och det tog tid. Men doktorn Valler gjorde vad han kunde o lite till, det var inte så gott för honom med alla sorters sjukdomar, som han fick ta hand om då. Det fans ju inte folk då på den tiden.
Det var bara doktor Valler och en underläkare också fröken Almblad. En syster på var avdelning, en på ”kvins” syster Boel Brink, en på ”mans” syster Elin Lundgren på ”Lillan” avdelningen, syster Tora Lundqvist det var den avdelningen. Och syster Linda på privat. Sedan var det elever 4-5 st. för det var sköterskeskola som en under underläkaren läste med. Ja kommer ihåg. Greta Modig hon var syster till doktorinnan Valler så var det
Ida Svensson, Laurell, Klara Söderberg, en syster Lisa. På den tiden var det flera underläkare doktor Grund, doktor Marits Ruten och doktor Forsberg. Det fans inte mer än fyra biträden på den tiden. Ola Vall på ”kvins” och Elin Larsson på ”mans” och Greta på privat, Hilda på ”lillan” avdelningen, och ja fick vara överallt. Eleverna fick vara, en på var avdelning de också fick vara med på operationer var sin gång. Ja skötte min sal på morgonen, hastigt upp så blev först o hämta bäcken och sedan handfat, somliga tvättade sig själva dom andra fick ja tvätta och kamma. Sedan var det att bädda och snygga till hos patienserna sedan vaska golvet och damma. Så det var iordning när ronden gick, då stod vi i givakt vid våra sängar när doktor Valler kom då var det tyst och stilla på hela avdelningen det var respekt över det hela (chefen kom) Mitt öra ville inte läka så dom operera om det på sommaren 1912.och i alla dessa år har ja gått och lagt om. Och läkarna har gjort ingrepp nu sista gången 1973.så nu har det blivit tort, men ja får fara till öronmottagningen var tredje månad och göra rent för öronvax och sådant som inte kommer ut.
Ja tänker på maten på sjukhuset på den tiden på morgonen fick vi lite ljummen mjölk och två brödskivor lite smör på kl.8.00.sedan var det middag kl.12.00 på eftermiddagen fick vi en halv mugg med mjölk och två skorpor, Klockan halv sex på kvällen var det rågmjölsgröt, nu får dom lingon till men det fick inte vi bara lite gröt o mjölk inget bröd så en var så hungrig
för en fick ju slita o arbeta så en behövde mat. For det hem patienter fick ja ta bårvagnen o plocka alla madrasser, det var tre delar då och tagel i dom så di var tunga, och köra dom ner i hissen och lägga dom på ställningar vid den sidan åt älven, så fick de ligga i solen
Sen piska dom o köra opp dem o bädda till näste patient kom o det var inte långt emellan då som nu. Det var operation fall o olycksfall i ett. Ja var ju patiens, men var det nån som gick uppe fick di hjälpa till, för det fans ju inga personer på den tiden, all omläggning gjordes framme på lilla operationssalen, då fick vi dra sängar o bårvagnar i ett på förmiddagar efter ronden, ner genom hissen och bort till omläggningen. Ja drog så fort ja hann, så när ja kom med en säng var alltid någon färdig, så ja fick dra hem dem och så nästa, di som låg på bårvagnen dom lyfte ja av o nästa om di var tunga fick vi hjälp av nån patient eller elever. Syster var ju på omläggningen o hjälpte doktorn.
Men ja var stark det var lika dant på ”mens” ja hjälpte till på alla avdelningar ja kom till ”lillan”, men det var arbetsamt där ja fick passa patener det var en extra avdelning o Syster Tora hade inte nån hjälp då hade hon frågat Syster Boel om hon hade nån på avdelningen som hon kunde få till hjälp, för hon hade bara hjälp på morgonen med vaskningen, men Syster Tora körde med mej det skulle städas i ett polera alla kranar på lördag och vira gasbinda om, så det inte blev fläckar på sedan på söndag tog vi av bindorna på kranarna, så det såg snyggt ut när besökarna kom Ja fick jobba med allting vi hade gubbar med urinläppar dom blev aldrig opererades då på den tiden.
Och så hade vi bråck på den avdelningen, det fans ingen hiss utan dom bar upp dom i trapporna och stygnen tog dom i sängen på dom men var det nån som spola i trappan fick ja skura hela trappan så ja fick aldrig vara i fred. Innanför matsalen på Lilla var ett rum där satt ja ensam och gjorde gipsbindor till benbrott och så gjorde vi ryggsprit som vi blandade upp ja var med o satte ihop
Ja hjälpte till överallt Ja var i köket o skar skärbönor när den tiden var. Alla ville ha hjälp och då kalla dom på mej. Det var besvärligt på söndagarna då gick inte hissen efter kl.10.00 f.m., då fick di bära patienterna i trappan både ner o opp på båren och det var tungt. Men di som skulle ner och lägga om, så det fick inte hjälpas, sa Doktor Valler att det skulle göras, så var det bara att bära opp o ner. Det värsta var när mina kamrater som varit längre tid fick fara hem, då följde Ja dom till parken och då var det svårt då grät ja för ja fick gå där.
Men det var en pojk som hete Harald han gick uppe, han var opererats i halsen han var länge han också. När vi ledsna på att arbete tog vi båten och rodde bort åt Ågårds skogen en stund. Men vi fick passa måltiderna o hjälpa dom som inte kunde äta själva.
Patienterna var så glada bara di såg mej, bara di vinka så var Ja hos dom o fråga vad dom ville ja ordna om di ville något ting ensockerdricka eller nått annat, dricka köpte vi i köket. Dom kanske ville Ja skulle ringa någon anhörig, ja det var ja så mycketen kunde hjälpa dom med o dom var så tacksamma. Ibland fick Ja en 25-öring, till en sockerdricka o det var gott eller ett äpple man var inte bortskämd på den tiden.
Så fick syster Boel Brink påssjukan, ja var inne hos henne på morgonen o städade opp för Doktorn kom ju in når ronden kom. Och sen fick ja påssjukan ja också och låg då hade ja kommit från syster Tora på ”Lillan” så ja var på stora avdelningen igen. Men det var roligare att jobba hos syster Boel och Olga Vall men när ja blev frisk frågade ja Doktor Valler om ja fick gå hem o hälsa på en söndag, för ja fick sällan besök för mina föräldrar dom fick ju jobba både söndag o vardag med mjölkning och annat som en stackars statare fick göra, men då sa Doktor Valler att du får fara hem om du vill, men du får komma hit var annan dag o lägga om. Och då fick ja bud hem att di kom o hämta mej, det var den 11 februari 1913 och då fick ja gå till Emanuelsson på kontoret tänk! Då fick ja 20 kr men ja blev glad Ja kände mej rik, när ja kom hem det var inte så dyrt att ligga på sjukhuset då 90 öre om dan i 3 månader och sedan kostade det bara 75 öre om dan. Men det blev dyrt för far ändå.
Detta är några rader hur det var förr på Lidköpings lasarett när ja var 12-13 år jag är född den 4 augusti 1899 så i år 1978 har jag fyllt 79 år
Kållandsö 1978.
Anna Otterberg / född Blomnell