Snöoväder 1955

Folke Brinks Hemsida

Ett Minne av snöoväder 1955

I december 1955 var Kållandsö lamslager av ett snöoväder


En dramatisk kamp mot bitande kyla och meterdjupa snödrivor utspelades natten till söndagen på vägen mellan Otterstad till Lidköping då 15 åriga Mona Ulleryd/Magnusson, hade blivit sjuk, allt tydde på blindtarms inflammation. Få ut någon läkare var inte tänkbart då vägen var o framkomlig.

Mona måste forslas till lasarettet i Lidköping. Detta till synes ogenomförbara företag lyckades föräldrarna tack vare starka och hjälpsamma vänner, som kom till undsättning och skottade fram till Tolsjö och farbar väg. Tre och en halv timma tog resan som blev ett fruktansvärt minne inte minst för Monas föräldrar Per o Dagmar Ullered. Mona började få plågor på lördagseftermiddagen. Dessa stegrades och vid åttatiden ringde mamman till lasarettet, där man med ledning av uppgifterna fast slog att det förmodligen rörde sig om en blindtarmsopration och att Mona borde komma in snarast möjligt.


Hur skulle detta ordnas? Vägarna var oframkomliga ingen trafik hade förekommit sedan förmiddagen. Möjligheten att anlita en helikopter diskuterades men så kom man på att man skulle ordna saken med hjälp av en bil. Om man fick hjälp. Trafikbilägare Rolf Johansson lovade genast bort sig och sin bil, om man lyckades skaffa fram starka karlar, som vill gå med på det vågade försöket. Det visades sig gå lättare än man trott. När man var redo börja den vanskliga resan hade man ett regält skottarlag.

Förutom av Monas pappa Per bestod det av Donald Ulleryd, Bert Jansson, Willis Larsson,

Våge Larsson och Folke Brink som är aktiva idrottsgrabbar och alla sex hade de både mod i barm och kraft i arm.


Alla fick inte plats i bilen utan två fick resa i bagage utrymmet.D.v.s. de minimala vägstycken, som bilen tog sig fram. Ideligen tonade de väldiga snödrivorna upp sig framför kylet och mannarna måste sätta fart med skovlarna och få undan snömassorna. Det skottades meter efter meter tog man sig fram, karlarna blev tröttare och tröttare, men gav inte upp.

Inne i bilen satt mamma Dagmar med sin dotter, som nu inte längre hade några plågor, utan endast var öm i magen. Monas största bekymmer var i stället att det hela skulle vara gjort i onödan, att det inte var gjort i onödan att det inte var någon inflammerad blindtarm.


Vid Tolsjö blev det definitivt stopp en stund. En plogbil hade kört fast och man fick vänta på att denna skulle komma loss. Men sedan hade man fri väg in till lasarettet, där Mona genast togs om hand och opererades. Då var klockan ett, man hade starta halv tio…

Hon hade kommit i tid blindtarmen hade inte hunnit brista och på söndagen mådde hon fint igen.

Föräldrarna och det starka skottarlaget kunde ge sig iväg hem igen nu på framkomliga vägar eftersom plogbilen kunnat ta sig fram, kanske berodde påt att Kållandsökarlarna skottat väg för dem.


Vid framkomster till Otterstad var emellertid inte strapatserna slut för dem som skottat. Flera av dem bodde långt från stora vägen och fick göra en nätt liten promenad igen genom de meterdjupa drivorna. Sömnen deras blev förmodligen både lång och djup. De var den ärligt förtjänt. De hade uträttat ett verkligt storjobb.

Mona ligger skönt i sin säng

resan glömmer hon aldrig

Källa: NLT

Tillbaka



Copyright  © All Rights Reserved